Trodde att jag skulle dö på färdighetsträningen idag. Av tristesse, leda och drömmar om ett annat liv. Våra tränare känns som dagisfröknar som tar hand om små barn gjorda av glas. Allt är så pedagogiskt och begripligt. Det känns som att jag har koll på det mesta av det vi går igenom. Ja, jag har ju gjort det förr. Jag förstår att jag utvecklas ännu mera om jag går två varv i träningen men seriöst, hur frisk ska jag bli? Kan det inte räcka med att jag med färdigheter nu har full kontroll över mina destruktiva sidor. Givetvis har jag fortfarande oerhört mycket problem, jag har borderline, men skulle inte det kunna jobbas med i individualterapin? Det här är mer än jag vill, orkar och klarar av. Jag vill inte sitta i gruppterapi tre timmar i veckan. Jag har gjort det i ett år, det räcker. Tyvärr håller inte mina terapeuter med och om jag slutar i gruppen så slutar jag i DBT. Jag tror inte att de förstår hur mycket tid och energi jag lagt ner på att tillgodogöra mig färdigheterna under första året. Att jag under hela året skrivit och reflekterat i en blogg, tränat, och kämpat. Allt för att verkligen få skörda frukten av metoderna de lär ut. De säger att första året brukar man vara så upptagen med att bara vara där att man missar innehållet, därför är det bra att gå ett år till. Men jag har inte varit upptagen. Jag har sugit åt mig allt, som en svamp, och alla problem jag mött har jag skrivit om, analyserat och löst. Nu tror inte jag att bara för att jag varit så uppmärksam första året har jag ingenting att hämta av ett andra, jag vet bara inte om det är nödvändigt. Om man ska gå i terapi bara för att det är bra och för att man utvecklas av det så borde alla gå, varje vecka hela livet. Men folk i allmänhet har inte tid, lust eller ork med det. Man låter livets hårda skola sköta sitt. Så som jag känner nu inför psykiatrin är verkligen motsatsen till bilden som brukar målas upp av den vårdenheten. Jag får mer hjälp än jag står ut med. Sluta! Så ska jag hoppa av? Nja, det är inte så enkelt. Ett balanserat beslut måste avvägas, pratas om i terapin och jobbas med. Att bara hoppa av hux flux vore ett bevis på att jag fortfarande är för borderline för att klara mig utan terapin. Det vore impulsivt och inte i enlighet med mina långsiktiga mål. Men det här är ett problem, ett stort sådant. Och det ska jag ta med min terapeut på tisdag. Ordentligt.
Mer än jag orkar, allt som jag måste.
Nu är det fullblown terapikris här. Det är länge sen jag tappade lusten men jag har kämpat på ändå, för att jag vet att det är bra för mig. Wisemind. Men nu orkar jag snart inte längre. Jag har missat både färdighetsträningen och individualterapin. Jag avskyr de båda lika hjärtligt och tog mig friheten att sjukanmäla mig. Det känns som att jag står inför livsavgörande val vilka jag undviker genom att sjukanmäla mig. Om jag inte slutför min DBT lär jag inte bli mycket friskare än vad jag är idag. Visst kommer tiden att hjälpa mig och livet att lära mig men Borderline är inte något hittepå som försvinner om man blundar tillräckligt hårt. Men jag vet inte om jag orkar. En del av mig vet att jag måste slutföra terapin, att det är det absolut enda valet. En annan vill tro att jag kan hoppa av och att det löser sig, att Borderline är en storm som med tiden blåser förbi. Men jag vet, jag vet att jag måste. Jag måste fortsätta och jag måste sluta undvika. Jag måste skriva i mitt veckokort hur jag känner och ta det här samtalet, på riktigt, med min terapeut.
too many fools following too many rules
Idag frågade jag min syster om hon tror att jag är gay. Så förvirrad är jag till min identitet att jag inte med säkerhet kan svara på en sådan fråga. Förvisso tror jag inte på kategorisering av sexualitet. Det är väl någonting flytande. Varför skulle man gilla samma grej, konsekvent, hela livet? Jag känner mig inte speciellt sugen på varken kvinna eller man. Jag bara undrar. Jag tänker att om jag visste att jag gillade tjejer så skulle jag inte undermedvetet utesluta dem när tiden är kommen för den stora, vidunderliga kärleken. Om jag visste så skulle jag kunna se förbi heteronormen som jag annars tror begränsar många människor, varse de vill eller vet.
självhat.
Idag var den elaka rösten i mitt huvud helt outhärdlig. Tillslut vann den och jag gav upp min dag. Jag mådde skit, kände mig tjock och försökte göra i ordning mig för att cykla till färdighetsträningen.
Jag är så jävla tjock, så ful, så fel, så vidrig. Mina ögon håller på att åka in i huvudet och ansiktet smälta samman med halsen. Snart är det bara fett kvar. Hur kan jag någonsin ha trott att jag var snygg när jag i själva verket är fet och har dålig hy.
Alla kläder kändes fel. Det kändes som att de bara framhävde allt som är fel och lämnade mig ertappad med hur vidrig jag är. Det gick inte. Precis när jag skulle gå brast det och jag släppte väskan och skickade ett sms till färdighetstränaren om att jag är sjuk. Rösten vann. Jag är för fet för att gå ut.
Valborgsfirande i skogen
Igår firades valborg på ett litet berg (kulle?) i ett naturreservat. Vi grillade och spelade musik och jag hade faktiskt riktigt kul. Jag dricker fortfarande inte så jag nöjde mig med att smutta lite på en folköl. Jag tar så lite antabus så jag får ingen reaktion av folköl. Jag frågade min kompis om hon hört något om en snubbe jag hade sex med ett par gånger. Vi har inte hörts sedan dess så jag har ju fattat hinten men var ändå lite nyfiken. Hon frågade om jag verkligen ville höra och jag sa ja, i can take it. Han tyckte tydligen att jag var lite för galen för hans smak. Nåväl, inte så konstigt kanske då jag varit bäng på stilnoct båda gångerna vi sågs. Så ja, jag kunde ta det. När natten blivit sen och det började bli kallt drog jag och min kompis hem till mig där vi låg i soffan och pratade. Timme ut och timme in. Riktigt mysigt. Hon ville att vi skulle dra med lite annat löst folk till mig och för typ första gången någonsin stannade jag upp, funderade på vad jag vill och sa nej. Ett klart och tydligt nej vilket hon respekterade. Så jävla skönt att jag har blivit bättre på att uttrycka mina egna behov och vad jag själv vill. Allt som allt var det en sjukt bra valborg och idag är jag i stort sett pigg och fräsch. Det är verkligen alkoholen som är boven i mitt drama. När jag dricker är jag dödssjuk i flera dagar efteråt och ångesten äter upp mig inifrån. Men inte idag, jag drack ju typ ingenting.
Tidigare inlägg
Jag har bestämt mig för att ägna lite tid åt att försöka förstå varför jag känner sådan olust inför individualterapin och min terapeut. Någonting har hänt, antagligen i mig, och det enda vettiga är att försöka förstå det. Vem representerar hon? För det är inte henne jag är arg på. Uh, nu använder jag hennes metoder för att förstå varför jag inte står ut med terapin. Jag får väl göra en kedja. Fortsättning följer…
Ikväll halverar jag Mirtazapin. Nu ska tjockman väck! Jag förväntar mig inga biverkningar från tilltaget och ser fram emot en god natts sömn. Orka måla fan på väggen.
no hope, no harm.
Alltså, mirtazapintjockman gör kaos med mig. Jag funderar på att kapa min medicinering med hälften. 50mg sertralin och 15mg mirtazapin. Det borde väl räcka för en tämligen välanpassad bordelinebrud som jag. Pallar inte att försöka hålla vikten i schack samtidigt som jag blir motarbetad av mina meds.
Jag slipper sura hos min individualterapeut på tisdag då det är 1:a maj. Trots att jag avskyr att gå dit gör även detta mig irriterad. Jag har för mig att hon tidigare när terapin infallit på röd dag bokat om mig till en annan dag den veckan istället för att som nu ställa in veckans terapi helt. Ah, vatten på min kvarn. Hon tycker inte om mig och tar tillfället i akt för att slippa mig! Eh, kallade jag nyss mig själv vänanpassad? Jag tar tillbaka.
Godnatt.
angerball
Jag vet inte vad som gör mig tröttast, mig själv eller terapin. Båda antagligen. Att gå i terapi, hur jag är i terapin, min terapeut. Alltihopa gör mig så förbannat jävla trött just nu. Så fort jag sätter mig i stolen skiftar mitt humör, som kan ha varit hur soligt som helst sekunden innan, till sammanbiten ilska uppblandat med lite sorg. Jag svarar kort, om alls, på frågor och mitt inre gör motstånd med all kraft. Vägra samarbeta. Idag skulle vi skriva nytt kontrakt och göra upp nya mål. Så blev det inte. Istället ägnades hela sessionen åt att forska i varför jag nästan omedelbart efter ankomst blev arg och motvillig. Bra att hon äntligen tog upp det kan tyckas. Irriterande att hon söker efter svaren i just dagens session. Det är alltid så här. Jag kommer pigg och glad, jag blir arg och ledsen och jag går värdelös och trött. Mitt rationella, logiska jag förstår att det är viktigt att vi tog upp det och att det här faktiskt var en väldigt givande session för oss båda. Tyvärr är mitt logiska jag inte alltid den som skriker högst.
Nu har jag onsdagen fri och sedan är det färdighetsträning igen. Är det så jävla konstigt att jag är trött? Jag önskar att jag inte hade ett skriande behov av att gå i terapi 4 timmar i veckan. Mina behov och min vilja har i detta fall verkligen ingenting gemensamt. Det är inte som att jag önskade mig, när jag var liten och säkert redan förstörd, att när jag blir stor då ska jag ha Borderline och gå i terapi flera timmar i veckan. År ut och år in. Nej, det var inte vad jag önskade mig.
Terapitröttma x 1000!
i minnet ligger de fulaste av svek förevigade för alltid
Jag mår illa när jag tänker på min syster. Hon som skrek åt mig att jag är sjuk i huvudet, att ingen i familjen står ut med mig, att jag kommer att sluta som ensam och utstött och att jag kan glömma att hon är min syster. Jag mår illa när jag tänker på hennes iskalla ord och hur hon nu, lika psykiskt skör som oss alla, petar i sig högvis med psykofarmaka och är heltidssjukskriven. Ilskan blandas med sorgen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men hon kan leva lugn med vetskapen om att jag hörde vartenda ord. Jag är inte hennes syster.
Tidigare inlägg
Jag kommer att växa, kämpa, utvecklas och bli frisk utan att de någonsin förstått någonting. Den där trösten jag aldrig fick och fortfarande hoppas på att få kommer jag aldrig att få. Åtminstone inte från mina föräldrar. Jag kommer att gå vidare och finna styrka i mig själv. Men barnets längtan är livslång och den måste jag låta vara inuti mig. Jag behöver inte kämpa emot eller agera, bara låta den vara.
Hur jag ska bli riktigt hel med barndomen som ett gapande hål i bröstet vet jag inte riktigt. Jag får förlita mig på att jag är stark och att min terapeut är skicklig.
