En ärlig chans

Idag hade jag möte med en pdt-terapeut inom psykiatrin. Planen är att vi ska ha några orienterande samtal och sedan eventuellt inleda en psykodynamisk terapi. För att vara ett första möte så gick det väl okej. Hon bad mig sammanfatta mitt liv, dvs mitt barndomstrauma. Vilket jag gjorde. Sedan fick jag även sammanfatta det sexuella trauma jag gått igenom. Att bara så där gå igenom svåra saker som hänt mig kändes inte jättebra. Jag hade kanske trott att vi skulle inleda med lite ”lättare” saker och sedan fördjupa oss alltefter att förtroendet växer. Menmen. Jag överlevde. Gick dock därifrån med väldigt hög ångest.

Hon verkade positiv till att inleda en terapi. Jag själv vet inte riktigt. Jag känner mig inte redo. Men det kommer jag nog aldrig att göra. Och hon är inte är som min dbt-terapeut. Och det kommer hon aldrig att bli.

Jag får ge detta en ärlig chans.

Jag dör sakta

Jag har svårt att få ihop vardagen när jag är hemma. Ensamheten gör mig passiv och jag blir lätt liggande i sängen. När jag är hos mina föräldrar går det bättre. Då mår jag bättre. Att vara omkring människor och ha någon att bolla med när det blir tufft gör all skillnad i världen.

Jag ska försöka att gå efter samma schema hemma som jag gör där. Göra allt likadant. Men jag måste också omge mig med människor mer. Släppa in nya vänner och återuppta kontakten med gamla. Isolering är som ett gift för mig. Jag dör sakta.

För den här gången gör jag vad som krävs. Vad det än är.

Jag har varit hos mina föräldrar sen strax innan julhelgen. Här har jag kunnat bygga upp min abstinens igen och nu känner jag åter villighet. Att inse allvaret i mina problem med socker och göra vad som krävs för att bli fri.

Det viktigaste för min abstinens är att vara i gemenskapen som 12-stegsprogrammet ger. Det är telefonmöte nästan varje dag och jag ringer alltid in. Mötena är helande och att vara tillsammans med människor som mig ger mig styrka att fortsätta framåt. Att lyssna på andras delningar och dela själv betyder mycket för min tillfrisknad.

Näst efter gemenskapen kommer kosten. För utan gemenskapen skulle inte kosten göra lika mycket. Både det själsliga och de praktiska behövs för att hålla mig på rätt väg.

Men visst äter jag otroligt annorlunda nu. Sedan en tid tillbaka äter jag kött. Efter 15 år som vegetarian och tidvis vegan har det varit en otroligt svår övergång. Illamående och äckel. Att inte kunna ta i köttet. Laga det. Äta det. Men nu gör jag det. För att det hjälper mig i min abstinens. För när jag håller mig till rent kött, ägg och kolhydratsnåla grönsaker fungerar jag som bäst. Jag är mätt och suget håller sig i schack.

Från att vara så säker på att ingen behöver kött och att jag aldrig kommer att äta det igen. Till att se köttet som en nödvändig byggsten i min tillfrisknad. För står det mellan mig och djuren så väljer jag mig själv. Men det kommer kanske aldrig bli lätt och jag kommer kanske alltid att vara lite äcklad av det. Men jag kan ta det.

För den här gången gör jag vad som krävs. Vad det än är.

 

Inga avsteg

lollie-1141332_1920Nu har jag åkt iväg till min familj för att fira jul. Jag var inte abstinent* från socker när jag åkte och såg framför mig en jul av frossande. Men väl här fick jag så mycket stöd och pepp att jag klarade av att sluta. Och bara sådär är jag sockerfri igen. Redo att fightas mot suget och hålla mig till den mat som är bra för mig.

Den här gången ska jag komma ihåg att det är inga avsteg som gäller för mig. Att rucka på rutinerna och släppa in lite socker i form av alkohol eller kolhydratrik mat fungerar inte. Jag faller tillbaka till hetsätningen och får ett helvete med att komma tillbaka igen.

Att leva sockerfritt är det bästa som hänt mig på länge. Efter alla år som hetsätningen förstört mitt liv så är jag äntligen på rätt väg. Det kanske verkar extremt. Men det är ingenting i jämförelse med att hetsäta enorma mängder dag ut och dag in.

*Med abstinent menas att vara avhållsam från drogen. Detta är inte samma sak som att ha abstinens! 

 

Inte en droppe

Jag är inte längre abstinent från socker. Jag visste att jag skulle falla. Jag visste när. Jag visste varför. Men jag klev rakt in i fällan ändå.

Det var innan en konsert i torsdags. Jag och mina vänner hade middagsplaner. Jag visste alkohol skulle locka under middagen men hade ändå bestämt mig. Precis innan strulade jag till det lite och var jättestressad när jag väl kom till restaurangen. Självklart skulle jag få lugna mig med lite vin. Självbedrägeri. Ett glas blev många och efter konserten blev det ännu fler.

Alkohol i sig är ett problem. För att det innehåller en massa socker. Men det som kommer efter är ett ännu större problem. Att vara bakfull och inte orka ta hand om maten. Istället för abstinent mat beställde jag hem skräpmat. Sen hetsåt jag av allt jag kunde hitta i kylen.

Jag hade bara några dagar kvar till en månad utan socker. Jag var så stark och säker. Nu är jag svag igen och vet inte riktigt hur jag ska komma tillbaka på rätt spår. Men jag antar att det blir lättare när bakfyllan släpper. För ja, jag mår fortfarande skit nästan tre dagar senare.

Men jag får ta lärdomen och gå vidare. Jag kan inte dricka alkohol. Alls. Inte en droppe. Om det är kul, avslappnande eller vad jag behöver lura i mig själv för stunden spelar ingen roll. Min abstinens är viktigare.

 

Cymbalta // Sertralin

close-up-1853400_1920Idag ska jag till psyk och högst upp på min agenda står att sätta ut Cymbalta. För jag står fucking inte ut längre. Skakig, hjärtklappning, ångest och diarré. Nej tack. Hej då. Vill bara få känna lite lugn i kroppen. Och med Cymbalta får jag inte en enda minut av lugn.

Istället tänker jag be om att få Sertralin, som jag tagit förut. Jag gick igenom min blogg för att läsa vad jag skrivit om Sertralin och fick förstå att jag satt in den inte mindre än 4 gånger. För att den fungerade. Men jag har också slutat ta den 4 gånger. För att jag blev väldigt avtrubbad och inte upplevde långsiktig effekt.

Nu blir det ett femte försök. Jag hoppas att det hjälper!

 

 

Ömkan

sad-505857_1920De senaste dagarna har varit ångestfyllda. Kroppen har varit så spänd och andningen tung. Trots att jag mått skit tog jag mig iväg på mitt 12-stegsmöte. Det kändes inte lika bra som vanligt. Värmen jag brukar känna där var utbytt mot paranoida tankar om att de som är där säkert inte gillar mig. Att jag förstör med min ångest och mina dåliga vibbar.

Jag blir så när depressionen tar över. Full av negativa tankar om mig själv. Ömkan. Ingen tycker om mig. Allt jag säger är fel. Sen ligger jag hemma och går igenom vad jag sagt och gjort i huvudet, om och om igen.

Kanske fick depressionen ny luft när jag kom in på en utbildning jag måste tacka nej till. För att jag inte är frisk nog. Kanske är det tomrummet efter hetsätningen som spökar. Nu när jag inte dövar mina känslor med mat kanske livet blir svårare för mig att hantera.