En ärlig chans

Idag hade jag möte med en pdt-terapeut inom psykiatrin. Planen är att vi ska ha några orienterande samtal och sedan eventuellt inleda en psykodynamisk terapi. För att vara ett första möte så gick det väl okej. Hon bad mig sammanfatta mitt liv, dvs mitt barndomstrauma. Vilket jag gjorde. Sedan fick jag även sammanfatta det sexuella trauma jag gått igenom. Att bara så där gå igenom svåra saker som hänt mig kändes inte jättebra. Jag hade kanske trott att vi skulle inleda med lite ”lättare” saker och sedan fördjupa oss alltefter att förtroendet växer. Menmen. Jag överlevde. Gick dock därifrån med väldigt hög ångest.

Hon verkade positiv till att inleda en terapi. Jag själv vet inte riktigt. Jag känner mig inte redo. Men det kommer jag nog aldrig att göra. Och hon är inte är som min dbt-terapeut. Och det kommer hon aldrig att bli.

Jag får ge detta en ärlig chans.

Jag dör sakta

Jag har svårt att få ihop vardagen när jag är hemma. Ensamheten gör mig passiv och jag blir lätt liggande i sängen. När jag är hos mina föräldrar går det bättre. Då mår jag bättre. Att vara omkring människor och ha någon att bolla med när det blir tufft gör all skillnad i världen.

Jag ska försöka att gå efter samma schema hemma som jag gör där. Göra allt likadant. Men jag måste också omge mig med människor mer. Släppa in nya vänner och återuppta kontakten med gamla. Isolering är som ett gift för mig. Jag dör sakta.

För den här gången gör jag vad som krävs. Vad det än är.

Jag har varit hos mina föräldrar sen strax innan julhelgen. Här har jag kunnat bygga upp min abstinens igen och nu känner jag åter villighet. Att inse allvaret i mina problem med socker och göra vad som krävs för att bli fri.

Det viktigaste för min abstinens är att vara i gemenskapen som 12-stegsprogrammet ger. Det är telefonmöte nästan varje dag och jag ringer alltid in. Mötena är helande och att vara tillsammans med människor som mig ger mig styrka att fortsätta framåt. Att lyssna på andras delningar och dela själv betyder mycket för min tillfrisknad.

Näst efter gemenskapen kommer kosten. För utan gemenskapen skulle inte kosten göra lika mycket. Både det själsliga och de praktiska behövs för att hålla mig på rätt väg.

Men visst äter jag otroligt annorlunda nu. Sedan en tid tillbaka äter jag kött. Efter 15 år som vegetarian och tidvis vegan har det varit en otroligt svår övergång. Illamående och äckel. Att inte kunna ta i köttet. Laga det. Äta det. Men nu gör jag det. För att det hjälper mig i min abstinens. För när jag håller mig till rent kött, ägg och kolhydratsnåla grönsaker fungerar jag som bäst. Jag är mätt och suget håller sig i schack.

Från att vara så säker på att ingen behöver kött och att jag aldrig kommer att äta det igen. Till att se köttet som en nödvändig byggsten i min tillfrisknad. För står det mellan mig och djuren så väljer jag mig själv. Men det kommer kanske aldrig bli lätt och jag kommer kanske alltid att vara lite äcklad av det. Men jag kan ta det.

För den här gången gör jag vad som krävs. Vad det än är.

 

Inga avsteg

lollie-1141332_1920Nu har jag åkt iväg till min familj för att fira jul. Jag var inte abstinent* från socker när jag åkte och såg framför mig en jul av frossande. Men väl här fick jag så mycket stöd och pepp att jag klarade av att sluta. Och bara sådär är jag sockerfri igen. Redo att fightas mot suget och hålla mig till den mat som är bra för mig.

Den här gången ska jag komma ihåg att det är inga avsteg som gäller för mig. Att rucka på rutinerna och släppa in lite socker i form av alkohol eller kolhydratrik mat fungerar inte. Jag faller tillbaka till hetsätningen och får ett helvete med att komma tillbaka igen.

Att leva sockerfritt är det bästa som hänt mig på länge. Efter alla år som hetsätningen förstört mitt liv så är jag äntligen på rätt väg. Det kanske verkar extremt. Men det är ingenting i jämförelse med att hetsäta enorma mängder dag ut och dag in.

*Med abstinent menas att vara avhållsam från drogen. Detta är inte samma sak som att ha abstinens! 

 

Socker

Två veckor som sockerfri har snart gått. I början var det hemskt men nu blir jag starkare för varje dag. Och suget efter socker, kolhydrater och hetsätning blir mindre. Nu äter jag lagom mycket. Men alltid tills jag blir mätt.

Förra veckan var jag på mitt första 12-stegsmöte. Där jag bor finns både anonyma överätare och anonyma matmissbrukare. Vilket jag går får förbli oskrivet. Mötet var i alla fall väldigt fint och jag blev positivt överraskad. Där fanns sådan värme och gemenskap. För en timme var ensamheten som bortblåst. Jag kommer att gå fler gånger.

candy-704113_1280Nu är julen på ingång och jag planerar att vara abstinent även då. Jag har pratat med min familj och det kommer att finnas alternativ till mig vid alla tillfällen då vi ska äta. En del får jag såklart förbereda själv. Jag har även bett om stöd i att inte äta socker. Att bli påmind och tillsagd om jag vacklar.

Jag ser hoppfullt på min matsituation nu. Att vara fri från socker är en sådan befrielse. Jag vill fortsätta på den här vägen och hoppas att den blir så rak som möjligt.